Molnluffare

Jag har köpt domänen http://molnluffare.se/ och kommer inte skriva fler inlägg på denna blogg.se.

 

 

Ses där!
Kram!

Jag vakar, klär på mig och börjar dansa till musikens alla färger. Det är tomt här, men ändå så fullt. På nätterna dansar jag med spöken, eftersom spöken dras till trance.

 

Påminn mig inte om livet jag missar. Viska i mitt öra att verkligheten inte försvinner under mina fötter. Jag vill flyga med er andra själar bland trädtopparna och solstrålarna. Jag försöker ivrigt flaxa med vingarna, men taket och låset på dörren hindrar mig ännu en gång. Jag har levt i en fantasivärld bakom ögonlocken, men jag vill vakna nu. Väck mig.

 

Du får mig att ge mänskligheten en ny chans trots att dom skurit djupa, livsfarliga sår på min kropp. Du står här med mig, mitt i kaosets orkan, orörd av vinden.

 

Drömmarna börjar bli verklighet, jag kommer på mig själv att le trots låset som avskärmar mig från sommaren. De börjar prata om att hitta en praktikplats hos en tatuerare, och min minibuss jag drömt om finns nu inom räckhåll. Drömmar, drömmar, ni håller mig vid liv.

 

Snart är jag tillbaka i umeå med nya insikter och med bättre tankar i ryggsäcken. Jag ska flyttas till rättspsyk den 17de april! Nu är det inte länge kvar.

 

 

Jag har väntat hela veckan på att en person ska ringa och säga "Hej Diza! Nu har vi äntligen beslutat att du ska till Tegs Behandlingshem, packa ihop skiten och kom hit!!!"

 

...Tålamodet prövas. Är spänd, rastlös, ivrig. Jag vill hem! Jag vill till min älskade, älskade flickvän, jag vill hem till min familj och mitt mysiga rum.

 

...Men tänk om samtalet jag väntar på inte låter som jag vill att det ska låta..? "Tyvärr finns ingen plats på behandlingshemmet, du får stanna i fucking sundsvall ett tag till. *smäll på käften*"

Varför drömma sig bort istället för att acceptera situationen?
Varför tror jag att det är bättre någon annan stans?

Varför ser ingen att jag är missförstådd?
Varför är det så jävla lätt att slänga in en i systemet?

Jag bär på frågor, men ingen träder fram, ingen kan, ingen vill, ingen hör min röst när jag skriker på hjälp.

 

Hjälp.

Tankarna vandrar förbi och retar mig med din skönhet. Dina ögon möter mina och hela kroppen pirrar i extas. Dina varma läppar är flera mil från mina, men ändå är du så nära att jag inget annat känner. Drömmarna retas, kittlas och får mig att le så där som bara du kan få mig att göra. Du är vad som fattats i mitt liv, du är vad som får mig att klara av dagens plågor.

 

 

Viljan att bli fri har aldrig varit större. Jag behöver utrymme! Jag vill kunna snuska med min flickvän utan att behöva ta in på hotell. Mitt humör har ändå varit på topp, trots allt. Jag mår så fantastiskt bra. Men det gör det samtidigt mycket svårare att sitta inne.

 

Sitter och scrollar på min gamla dator. Ni kanske inte minns, men jag var en gång riktigt snygg, smal och hade stil.

...Vad fan hände?

 

Morgondagen blir som gårdagen, gårdagen var som idag och idag är jag uttråkad. Tålamodet sätts på prövning, men viljan och motivationen är stor. Jag ska ut här ifrån, jag vill till dina armar igen, vackra flicka.

 

Jag vill kunna lägga upp bilder, ni får ursäkta att det bara är texter, men jag har inte tillgång till något som har kamerafunktion.

Jag har inte bara insett att livet är värt en chans, utan jag strävar efter människan jag vill vara, jag är den jag känner mig som. Halva håret är rakat och färgat, jag äter bättre, duschar, sminkar mig, planerar piercing och tatuering och har vunnit en massa vuxenpoäng de senaste dagarna. Det här behövde jag. Nu är jag redo att komma ut till verkligheten som en bättre och mer självsäker person än som den jag var när jag kom till Sundsvall.

Det pratas om veckor, månader, år, här på psykets sista busshållplats.
Orden passerar personalens stämband och silas genom filter på filter tills det bara finns några få bokstäver kvar. "Vi finns här för att hjälpa dig" sa hon och surplade i sig den sista kaffeskvätten.