Molnluffare

Saknaden efter världen utanför kommer aldrig trots min långa väntan. Ifall jag inte hade nämnt till mina närmsta vänner vart jag var hade de kanske inte märkt att jag fattades i skolans korridorer?

Jag vill kunna rita och måla varelser som ler, men alla får samma trötta och drömlika ansiktsuttryck. Ögon vill inte riktas åt mitt håll och leenden blir till monster. Är det spegeln jag undviker?