Molnluffare

Hittade några gammbilder på mig som lillpojk på netlog. Blev välkommnad av en svart layout med den sanna texten "Dark Times" längs upp.

Sakta glider jag ifrån verkligheten och lämnar min kropp stirrandes ut mot det tomma intet. Det är många gånger förr jag varit här, men vart nu det är vet jag inte. Kanske är jag ingenstans, bortom det förklarliga och bortom min egen existens. Tiden står här stilla, och inget kan ske i ett tidlöst rum. Min kropp går fritt i verklighetens värld, då klockan tickar på som vanligt där. Inget finns att göra på en dimensions avstånd, så jag iakttar vad som händer där borta, utan att förstå att det faktiskt händer.

Att känna ånger är ett onödigt påhitt för att få människan att tveka sig själv.

 

Med allting liggandes på ytan för alla att kolla på har jag inte längre någonting att gömma mig bakom. Jag är naken framför strålkastarna och förblir ståendes här i skyltfönstret med alla mina imperfektioner brevid mig. Inget finns att göra, så jag blundar.

En vacker flicka höll jag i mina armar en dag. Jag minns henne så väl, för varje gång hon log började hela min kropp skrika. Jag minns henne så väl, så väl att det gör ont.

Kanske minns jag dig från igår då vi satt på sängen och pratade, kanske var det igår dina sista ord tvingades ut. Vi kysstes, du sa att det aldrig kommer bli. De orden jag hört varje gång jag låtit mig falla, de orden du sa var inget nytt, men det ekade, upprepades, slog mig och tog mig. Okontrollerbara tårar rann från min kind och i nästa sekund blev allt svart. På morgonen där efter vaknar jag blank. En lucka behövde fyllas, då jag minns mina händer runt din hals. Jag började skaka. Bilden av dig liggandes på det kalla golvet är fast i mitt minne. Du var blek.

En vacker flicka höll jag i mina armar en dag. Jag minns henne så väl, för varje gång hon log började hela min kropp skrika. Jag minns henne så väl, så väl att det gör ont.

För varje sekund jag faktiskt fokuserar på vad som befinner sig framför mig, så överraskas jag av rörelsen i luften. Jag satt i en gungande hammock igår, och för varje gång jag färdades frammåt la jag märket till den precisa rörelsen. En annan vinkel av blommorna framför mig, en annan position i denna värld. För varje gång jag tar ett steg fram, så är det främmande molekyler jag kliver på, och jag är aldrig på exakt samma ställe. Mina sinnen är triggade, triggade på rörelsen i omgivningen, rörelsen som ger världen liv.

Jag är en natt närmre framtiden, men det känns som att framtiden flyttas även den. Jag väntar på något som ingen kan indentifiera, men hur väntar man på ingenting?

Om ändå jag kunde tala sanningen, men fortfarande inget säga. Om ändå jag hade kontroll över insekten i mitt blod, utan att behöva spilla allt på marken. Om ändå jag visste hur man brydde sig om någonting, då alla säger att jag borde. Om ändå, om ändå. Varför tänka över huvud taget, när jag vet att svaret sedan länge är gömt? Jag skjuter stjärnor med min leksakspistol och undrar varför ingen stannar. Men varför detta plötsliga behov av mänsklig förbindelse, då ni alltid varit min mäst förraktade form av jordens arter?

Jag tror att jag vet varför ingen skjuter stjärnorna i taket med mig. Jag tycker också Diza är konstig.

Varje dag ser jag dig rakt i ögonen, jag slåss utan att någonsin segrat. Jag ser dig växa starkare och mörkare varje morgondag och ögonen jag ser nu är inte längre oskyldiga. Du vill mig något, du vill ta över. Jag låter dig.

Bara för att jag inte hoppar hopprep längre betyder inte att jag glömt hur man leker.

 

Första dagen på jobbet och jag är redan av med all min framtidsglädje. Dementa tanter som blir galna av huset de blivit inlagda i. De ber förvirrat och ledsamt om de får ringa hem till någon som kan hämta dem från detta helvete till vårdnad. Personalen himlar med ögonen varje gång de vilsna själarna frågar var de befinner sig, och inget hopp syns i deras nerdrogade ögon. Jag intalar mig att jag aldrig kommer hamna här själv en dag, samtidigt som jag kollar på klockan för tredje gången samma minut.

Jag kan skada dig på alla sätt, döden, för det finns vissa som håller ondskan närmre. Flyr du så kommer jag efter dig, döden, för det finns inga demoner jag inte kan fånga. Ser du mig som din vän, döden, så låter jag dig tro det för idag. Men manteln du bär på, döden, hänger över mina axlar väldigt snart.

Anonym om fu läsare:
jag har alltid trott att din anledning till att skriva denna blogg var att få ordning på dina egna tankar och känslor... jag kanske hade fel

Jag skriver i ett försök att få ordning på allt, ja, men hjälper gör det inte. Kaoset blir inte mindre för att jag delar mina tankar, jag läser det jag skriver och tänker sedan "Jävlar vad folk borde tycka jag är störd..." eller, "oj, nu kanske jag sa  för mycket" osv. Så ju längre tiden går, och då ingen kommenterar, ju mer tänker jag att jag kanske inte borde skriva av mig så att alla kan se, för vad händer ifall folk tänker saker? Jag intalar mig själv att jag inte bryr mig om sånt, att jag inte bryr mig vafan folk tycker om mig, men det gör jag. I hemlighet.

Ser ingen mening med att skriva här ifall jag aldrig får kommentarer. Ifall jag inte når fram till någon, eller ingen läser vad jag har att säga, vad är då meningen? Sitter och öppnar upp mig till en maskin varje dag som inte kan svara på mina frågor eller säga några ord. Men till vilken mening? Nej, nu målar jag istället.

fu.

Ligger under täcket och försöker hitta en mening med att sova. Har bara tagit några power naps senaste dygnen och är trött hela tiden men kan inte sova. Varför har man aldrig sömnpiller när man behöver dem? Varför ska det vara så jävla svårt för en underåring att få en ordentlig sömn?! Dricker alkoholfritt vin och hatar mig själv som inte klarade G-provet jag fick efter att ha fått IG på nationella. Jag är så jävla less på att matte inte fungerar med min hjärna, och sömnen gör det bara värre.