Molnluffare

I samma sekund som jag öppnade ögonen rasade mängder med frågor ner från hyllorna i hjärnan. För när jag öppnade ögonen i morse var jag mer vilse än någonsin förr.

Hur kommer det sig att jag kan se? Ögonen plockar upp flera bilder och skickar dem till hjärnan, och på så sett vet jag vad som händer? Men hur måste jag vara uppbyggd för att plocka upp detta som verklighet? För att kunna veta det måste jag ta reda på vad i mig som faktiskt är jag, men hur vet jag det? Eller vet jag någonsin det? Finns jag bara, utan anledning? Ska kunna anpassa mig till att världen gett mig denna kropp, bara så enkelt? Eller är det meningen att jag ska förvirra mig själv med alla dessa frågor, gång på gång?

Idag vet jag ingenting
Idag vet jag allt

 

Solstrålarna tar sig inte in genom den täta skogen jag befinner mig i, men jag väntar ändå på totalt mörker. På en stubbe med tydliga årsringar sätter jag mig, och andas in skogens fuktiga luft. Jag känner hur tryggheten växer fram inom mig trots att synen sakta försvinner med ljuset. En dimma lägger sig längs mossan och stjärnorna blir mer och mer tydliga. En natt som denna undrar jag vad som bortom stjärnorna finns, så jag lägger mig ner med huvudet på stubben och iaktar vad som visar sig över mig. Jag färdas dit sakta utan rädsla, och låter ödet styra mig fullkomligt. Jag åker in i den gravitationslösa oändligheten, och utan tecken på andra varelser inser jag att jag är helt själv i denna värld. Jag kom hit utan förväntningar, utan att veta min uppgift och utan hjälp från något annat än kraften inom mig. Ska jag skapa ett liv här? Ska jag veta hur man hanterar, hur man lever, bara så där? 17 år har gått efter att jag färdades från stjärnorna till denna plats, men det är samma visa här, samma ensamhet och kamp. Jag vill hitta tillbaka till skogen som jag en gång befann mig i, där tryggheten var nära. Frågor som vart denna skog låg, och om jag kanske fortfarande ligger med huvudet på stubben tar upp mina tankar. Vad om allt från denna verklighet är en långvarig dröm från ett tidigare jag?

Under loppet av en vecka har mitt liv hunnit förstöras, slitas i bitar och blivit pussat på. Nu mår jag bra och är fan redo för livet som det ska se ut.

Jag saknar mina vänner dock. (Inte alla per say) Men ni bara försvinner... Hm...

Idag dödade jag en fluga. Jag blev ärrad.

...Nej, jag tänkte att jag faktiskt hade någonting klokt att säga mina läsare, men det går inte. Så jag ger upp.

Jag saknar Mao, kan inte tänka klart.

...tillägg, måste bara dela. Galet bra orginallåten är, (gammal dock) Men oj. Nu kan man ju börja nördlyssna på den igen.

Borttappad i vad alla önskades av mig hade jag glömt vad jag stod för. Jag hittade igår ett häfte jag ritat och skrivit på skolan när jag var 13 år gammal. I dettaa häfte beskrev jag sambandet mellan min livssyn och Church Of Satan (Lavey-satanismen). Jag är tillbaka, jag är upplyst än en gång, och vägrar bli missförstådd igen.

Se filmen ifall du vill veta allt om Satanismens verkliga ansikte. Jag känner mig så hemma efter att ha smält det som sades. Denna kvinna, helvete så klockrent sagt. Kvallan suger och lite för mycket prat i början men skit samma. (borjar 02:24)

 

För att Miss Kittin är min älskade galning.

 

 

Jag har för övrigt blivit småless på flummamusiken och har börjat lyssna på gammgotiskt igen och en nyfunnen FANTASTISK genre kallad Witch House eller dark ambient... Inte så brydd på namn.

 

Ja, idag är jag tråkig och pratar om musik för att jag orkar fan inte deala med annat.

 

Malin, du är helt sjukt underbar
Längtar till nästa helg
My beautiful woman

Grattis Diza, du är nu ett år närmre döden. Ett år klokare, dummare, ett år konstigare jämfört med det tidigare. Det här året har varit kaos, underbart kaos och med förjävliga nergångar. Kanske känns det skönt att jag är ett år äldre, kanske känns det inte alls roligt.

Den tjocka dimman som ständigt blockerat mitt synfält är idag lite tunnare. Jag kan se lyckan och känna att mina vänner faktiskt tycker om mig. Jag ser solstrålar utan att solen syns på himlen och jag kan skratta utan att fundera på om jag menar det.

Idag är en bra dag för Dizak. Trots att ryggen och huvudvärken inte håller med.

Jag ser dig sitta på stenarna brevid mig, lika vacker som alltid. Jag känner dina läppar mot mina och önskar att jag kunde stanna här. Du säger gång på gång att du är flera mil från min famn, men jag tror dig inte. För hur kan du vara så avlägsen när du känns så nära?

Jag drömmer att jag kommer till den sanna världen, den plats du och resten lever i. Jag drömmer att jag äntligen får lägga ögonen på hur allting ska se ut. Jag vill stanna här, här där du är som jag och jag är som du. Ifall jag inte får, ifall jag är för smutsig för din fest, så säg. Men om jag slutar drömma, öppnar ögonen och världen är min egen igen, så ska jag blunda ännu hårdare och knacka på nästa.

 

Jag lät mig själv känna lycka så starkt att jag föll efteråt. Kanske är det av den anledningen jag brukar stanna på samma tråkiga nivå. Kanske finns det en mening med att inte färga molnen rosa och glömma allt annat.

Om allt vi ser ursprungar sig från jord, ett träd, gräs, allt är ursprungligen jord. Och vad är jord om inte mängder av skit? All lera, sand mark som finns ursprungar sig från en härlig mängd avföring. Hela jorden är alltså avföring. Frågan är väl i så fall vem fan som har skitit fram denna klump som bi kallar jorden? Är det röven uppe i himlen, den så kallade gud? Vem vet.

Vem hade kunnat ana att det var du hela tiden? Ska jag låta livet gå vidare, och alltid ifrågasätta om jag tog rätt beslut den där gången, om det någonsin kommer en till som får mig att må som jag gjorde då? Hur kom vi till denna vridna verklighet där du och jag inte längre håller varandras händer? Kan det vara så att det bara var jag som såg vad som fanns i den där centimetern av luft mellan våra kroppar? Har jag hoppats på en illusion av oss, en bild som faktiskt aldrig går att måla? Kanske var det meningen, kanske ska det bara vara det. En dröm.

Jag hade listat ut det stora mysteriet, jag visste vem jag var. Sen föll jag från taket och glömde bort mitt svar.

Se de små orangea gnistorna sväva med i vinden och försvinna med mörkret. Se flammorna växa och bli större, dödligare, varmare. En sekund för länge med din hand i lågan och en brännande sensation får dig att rycka tillbaka. Nästa gång du sitter här med din hand i elden, försök att hålla dig kvar lite för länge. Omfamna känslan utan att beskriva den som något bra eller dåligt, bara vila i verkligheten att det faktiskt händer.

 

hm... Gjorde ett litet youtubeklipp... Fan vad jag har tråkigt, vill du göra något?

Håret växer, timmarna går. Jag utvecklas fortfarande, jag är i förändringen utan slut. Jag kan aldrig helt säga att jag vet någonting, då det jag trodde mig veta visar sig vara fel en annan sekund. Imorgon är jag ny, imorgon är du med. Vi är i förloppet till att bli något större.

Det finns en varelse bland oss, vars ansikte ingen sett. Denna varelse kryper in i ditt blod och få ditt hjärta att dunka fortare. Du känner dig rädd och fantastisk, du börjar svettas och stamma. Varelsen växer och kloggar igen dina tankar, och för varje gång du ser den där personen du tycker om, så tar varelsen över dig bit för bit. Ditt liv cirkulerar nu kring henne, nu när varelsen är större än dig själv. Vissa fruktar detta väsen, då den allt för stor makt har. Andra formar den till något litet och gulligt och kallar den för kärlek.