Molnluffare

Your psyche is a labyrinth I'd like to cross
But if our mazes were to coalesce into one,
I see us burst with delirium and despair

Jag börjar förstå varför det är så svårt att älska mig.
Men det gör allt inte mindre ensamt för det.

Marken försvinner, det finns inget att stå på. Gravitationen har ändrat riktning, himlen är nu under mig och marken över mitt huvud. Det känns bra att falla, men jag vet inte riktigt om jag faller eller skjuts bort från jorden för att sedan stanna till och falla ner igen, tillbaka till marken lika snabbt.

Jag har inte träffat min psykolog på en evighet känns det som. Men jag hatar henne. Men allt är inte bra med mig trots att hon tror det. Det är så mycket jag inte vet hur jag ska hantera. Jag vet ingenting så nu sitter jag här och bloggar istället. Som om det gör saken bättre. Ha-ha. Halloween snart. Jag vill vara en liten pojke med propellerhatt. Kanske en liten trehjuling och en ballong. Vill inte vara läskig. Men jag har ingen propellerhatt.

Hej.
Idag hatar jag mig. =)
Ibland tror jag att jag mår bättre för mig själv.

Du kanske inte var en sån douche ändå. Kanske har vi slängt bort något riktigt fint. Eller är jag bara helt tom i intelligens-lyan? Är jag så desperat att även dem jag inte mår bra av verkar som ett smart val av umgänge? Jag kommer nog aldrig kunna se bak på allt detta och skratta åt det. Men jag hoppas verkligen att jag kommer kunna se bak på allt och förstå varför det är bättre som det är nu.

Jag öppnar dörren, tar tre steg ut i kylan och lägger märket till löven liggandes på marken. Jag kollar upp och ser kvistar som tidigare var färgade med dessa vackra blad. Besviken än en gång på naturen suckar jag åt Sveriges klimat. Men trots att träden inga färger har, så lever de vidare in på nästa sommar och flera somrar efter det. Kanske är inte allting dött enbart för att det ser så ut? Kanske kan även jag vara vaken under vintern, och leva lika fritt som annars.

Jag letar efter ett ord som beskriver när man känner att allt är lite konstigt, allt är som...fel, overkligt, men man förstår inte riktigt varför. En känsla är det, men att säga att man har en "konstig känsla" underdriver vad jag syftar på. En konstig känsla låter mer att man inte alls vet vad man känner. Men jag vet precis. Så om inte ni har ett bra ord för detta så kommer jag fan på ett eget snart.

En mjuk och lite sorgsen röst sjunger ut om romantiken som sviker, medan blåsinstrumenten glider på tonerna i andningspauserna. Trumpetens ljud smyger sig på en alternativ melodi, och den lugna rösten sjunger vidare. Med slutna ögon tänker jag mig bort till en dov och suddig jazzklubb på 40 talet. Här kan jag röka mina cigarrer, locka till mig kvinnan med röda läppar och permanentat hår. Här kan jag gå ut med hatt och kavaj, dricka whiskey och dansa pardans. Ibland trivs man i dimman från en annan tid. Ibland får man stänga ögonen, lite för länge.

Det känns som en obalans förföljer mig. Någonting är fel.
Är det jag? Är det du? Eller kollar någon ens hitåt?
Kanske ser jag fel. Kanske ser ni inte alls.

Jag har varit fett produktiv istället.

Jag har gjort en dread på bästaste Silje
Jag har haft prov där jag faktiskt kunde svara på frågorna
Jag har kommit fram till saker om kärlek
Jag har byggt en asgrym pyramid i minecraft
Jag har både skissat och börjat måla på en ny bild:

Jag tror klockan är lite för mycket. Jag, jag, jag. Jag känner att jag försvinner i tankar och självupptagenhet. Jag, jag är förbannad. Jag borde sova. Jag, jag, jag. Jag är kär. Jag, jag är förvirrad. Jag, jag, jag tycker att det mesta har löst sig ändå. Jag vet ingenting. Jag, jag. Förstår precis.

Nu börjas det igen, den delen jag, jag, jag inte gillar med mig själv. Mig själv.
Men jag ska komma över dig dig älskling... Om du vill. Du.

Vad gör man nu då?
Lika ensam som förr.
Det skrämmer mig.

 

Som en påminnelse om att leva i nuet bär jag klockan utan visare runt min hals.

Hur kan man ta ett bra beslut när man inte vet någonting över huvud taget om sig själv eller vad som händer runt omkring?

Försöker att inte tänka allt för mycket, vill inte väcka den sovande känslan.

Samtidigt är det kanske därför jag inte vet någonting. Jag kanske ska skrika på känslan istället.

Hahaha!
Jag försöker skratta åt mitt liv, ditt liv, allt liv som finns på denna helvetesplanet. Men sanningen smet igenom en liten springa i isoleringen och mitt skratt är nu mer ironiskt än igår.

Fån 60 meters höjd åker ett välpolerat och glänsande spjut ner från skyn. Den har bara en plats att sikta på, en plats att landa, men ingen som kastar. Jag kollar upp och förundras en sekund över den vassa spetsen som kikar ner på mig. Jag tänker att jag borde springa, men tanken var för långsam. Spjutet träffar och världen kollapsar. Snigeln Greta visste bättre.

Nu välkomnar vi mina nya sköldpaddor till molnluffarnas lya. De får mina framtida barns namn istället för att mina faktiska barn får dem, då jag kom fram till att jag borde döpa barnen mina till något mer respektfullt. Så, i den lilla rutan längre ner till vänster ser vi hur sköldpaddan Mariana tar sig fram lite sekigare än lillebrorsan Lucifer, men eftersom Mariana för tillfället bara MÅSTE ha mat så spruttar hon iväg så fort du klickar på deras lilla ruta. Lucifer däremot tänker bara på att få i sig den där lilla gula godbiten före sin syster, då Lucifer är en väldigt jordnära liten sköldpadda och vet vad som behövs för att överleva. Mina sköldpaddor är lite speciella, de gillar att bli studsade runt sitt lilla akvarium med hjälp av din mus. Jag litar på att ni läsare kan mata och leka med Mariana och Lucifer när ni är och hälsar på.

Bra. God natt då.