Molnluffare

Nu får jag andas då ett påbörjat projekt äntligen blivit klar. Mitt nästa uppdrag blir att göra klart dobbymålningen.

Klick*

Några mickar och en burk

För molnluffarbloggen. Det finns nu en ny blogg, men jag kommer försöka uppdatera båda lika mycket, men just nu är jag i en svacka när det gäller denna blogg. Vill ni läsa om mig och mina problem? I så fall komsi till:
http://dizak.blogg.se/

Om inte, well, I don't blame you.

Work in progress. Jävligt lätt att måla och hålla på när händerna skakar. Bara så du vet.

Jag går inte för att jag är på väg någonstans. Jag går för att jag är någonstans.

Ps...Jag har fastnat, allt verkar gå i bitar och jag har inte kraften att spika ihop dom igen.

I en värld där vänner verkar sväva längre och längre bort från famnen. I en värld där varken mörker eller klarhet existerar, endast en flimmrande lampa i ett färglöst rum. I en värld där dömmar blir till mardrömmar, och där man inte kan avgöra början och slutet på verkligheten. I en värld där inget spelar någon roll, men man vet att det borde göra det. I en värld finns bara en värld, och den världen är min värld.

Saknaden efter världen utanför kommer aldrig trots min långa väntan. Ifall jag inte hade nämnt till mina närmsta vänner vart jag var hade de kanske inte märkt att jag fattades i skolans korridorer?

Jag vill kunna rita och måla varelser som ler, men alla får samma trötta och drömlika ansiktsuttryck. Ögon vill inte riktas åt mitt håll och leenden blir till monster. Är det spegeln jag undviker?

Jag är förföljd av en ständigt bevakande närvaro. Alla runt om kring mig stirrar lite extra mycket denna vecka. Jag vet att alla kan se rakt igenom mig, ni känner mig, ni vet mina tankar bara av att rikta era ögon mot mina. Det känns som att ni inkräktar på mitt rum, läser min dagbok och dömer vad som står i den.