Molnluffare

Ett slag i buken, två slag i förståndet. Blåmärken som aldrig slutar värka, och jag förblir blå.

Ingenting runtomkring mig kan fånga min själ. Jag är oåtkomlig, jag vandrar itäckt en frihetensmantel utan rädsla eller tålamod. Klorna försöker riva mig på ryggen, men huden är för långt bort. Jag ler. Jag lever.

NU SKA JAG BERÄTTA FÖR ER VARFÖR JAG ÄLSKAR TISDAGAR.

Jag vaknar upp utvilad, tar det lugnt för skolan börjar kl 12. Vad har vi för lektion? Hmm... BILD, efter det är det frihet. Vad mer? Ohhhh, nya avsnitt av Nurse Jackie och United States Of Tara!! Awesome shotime serier som man bara älskar. Hm... VAD MER?! OOHH YEA, Desperate Housewives och fukkin' Cougar Town på kvällen.

Nej, nu ska jag njuta av det lilla livet ger.

Jag är redo för någonting nytt, någonting drastiskt och frigivande. En bank blir rådnad, en fallskärm vecklas ut, en kyss från min älskling eller vingar på min rygg. Det är adrenalinet jag söker, men jag känner mig så begränsad, så fångad att även sökandet tar avstånd.

Pöl.

 

Jag har haft en helt underbar dag/gårdag/förrgårkväll. Solstrålar, reggae, nyfula dreads och mer sol. Och mat. Och myshet. Och Julia.

 

 

Har träningsvärk i alla mina armar, men är 11 dreads rikare.

Ja, jag erkänner att de är lite misslyckade, men de växer till sig med varje dag som går. Ahh, jag längtar...

Jag såg rabarber och blåklockor växa på våran bakgård! Helt perfekt.

Hm... Vad mer har hänt i mitt liv? ...sa hen och funderade ifall någon bryr sig. För det gör då fan inte jag. Ekk.

Tog fram spikmattan, tände lite ljus, doftolja och satte på musik. Låg så i drygt en timme, yogade lite och somnade. Fortfarande med musik och ljus på. Underbart. Helt underbart...

Jag har funnit kärleken i att GIF'a... Hehe...

Ensam ute i skogen, flera mil från civilisationen. Här finns bara du, solen och det skumpande vattnet en bit bort. Du står upp med bara fötter och blundar. Du lutar huvudet bakåt, sträcker ut armarna, ryggen och fingrarna. Du slukar luften i en djup inandning och känner den varma luften forsa genom kroppen. Du öppnar sakta ögonen och ser de långa träden över dig gunga med i den svaga vinden...

Diza är en rabiat småtjej vars tankegångar enbart domineras av smink, killar och bloggar! Hon är en flitig gäst på lokala folkölsfester och hon har dejtat en hel del killar. Alltifrån sportfreaket Jonas, lärarvekarien Lars till den töntige musiknörden Ola. Hon skriver även en egen blogg som inte riktigt är lika stor som Kenza, Paow och Kissies bloggar, men har lovat sig själv att aldrig ge upp! Ack, vilken tjej hon är. Mvh 118800

Tack så mycket, nu vet jag äntligen vem jag är.

Fastspikad men glad ändå, det kan ju inte suga så mycket... Eller?

Jag har skrivit en anteckning på min mobil "Fuckhead - Svinpäls" ... Någon som kan hjälpa mig med vad fan jag menar? Jag flippar av att inte veta.

Jag känner att jag vill prata ett språk som ingen förstår... Jag hade kunnat säga saker, saker jag verkligen vill få ut ur tankarna. Jag hade kunnat skrika ut vad jag vill utan att någon reagerade... Eller, självklart hade ni ju reagerat på att jag pratade något skitfult språk som inte fanns, men hellre det. Hellre det...

Jag skriker det högsta min kropp klarar av. Lungorna pressas och läpparna spricker. Jag skriker och hela världen skakar till. Fåglarna lämnar sina bon och människor vänder sig om. Jag ser allting här uppifrån kullen, men bryr mig gör jag inte. Jag skriker igen, utan vila eller återhämtning, högre än någonsin förr. Världen skakar, synen försvinner, benen viker sig. All syre lämnar kroppen, jag fallet ner på gräset och tror att döden andas vid min sida.

Jag är en sån filur som endast får dåligt samvete när jag vet att djur blivit skadad bakom gärningen. Jag bjöd en underbar flicka på mat. En pizza med kött på och vid annat tillfälle en macka med kyckling i. Detta var för drygt 2 månader sedan och jag tänker på det fortfarande. Jag, Diza, har bidragit till köttindustrin, med ångest i hela hjärtat. Hur i helvete ska jag gottgöra detta? Jag frågar dig, du helige vän. Min älskade frälsare, mina läsare.

En idé är att jag får personen att äta veganskt 2 middagar för sina egna pengar. Inte det lättaste uppdraget när mina argumentationer spricker.

En annan idé är att be om pengarna tillbaka... Men det är ju fan dumt. Jävla dumma dumma Diza, jag är vilse...

Ah... Förlåt kycklingen Krister och lammet(?) Linus... :( ...

Smutsiga gator här i stockholms dimma. Folket susar förbi utan att röra på benen, utan att bry sig om livets hårda stunder. Cigaretten luktar, bränner, men jag röker den ändå. För vad annars kan man göra, om inte låtsas vara en av alla. Smutsiga gator här i stockholms dimma. Människorna fyller staden men lyckas ändå verka så långt borta. Ensam med nattens vilda fåglar och alkisgubbar. Ingenstans att ta vägen, ingenstans att fly. Jag lever på kylans kramar och rädslans sällskap.

Jag drömmer drömmar om ingenting. Drömmar utan hopp om verklighet, drömmar som inte går. Hjärnan fylls med tankar och kyla. Det smäller snart, hjärnblask åt alla håll. Vilken smet, vilket underbart klet...

---

Roligheter! Jag fick en inspirations-boost från ingenstans, och har nu skrivit en reggaelåt om sommaren. Haha... Allt för att ignorera skolans tjatiga röst.

Jag hatar att ingen kommenterar. Så jävla svårt är det ju inte.

 

Nej jag förstår inte, du vackra människa. Jag vill döda mig själv när jag ser dig. Så jävla vacker är du. Dumma dumma du. Dumma cp underbara flicka. Fan för ditt sätt att prata, fan för ditt leende. Fan för dina varma kramar och fan för allt annat med dig. Fan åt världen, fan åt mig och mitt eviga eltande, åt helvete med allt. Nu ska jag skrämma dig lite mer, som den creep jag framstås vara.

 

Var nyss på Mattex Antik i hopp om att hitta en snygg sänglampa. Men icket. Kom hem med en skitsnygg hatt, en lergök och ett förkläde istället. Underbart. Har fixad rödljus, städat i rummet och köpt dreadstillbehör. Känner mig överdrivet produktiv. Som om jag faktiskt gör något med de sega timmarna!

And so came the clouds, draining all the colours and draining the sun. I think of myself as that cloud, right in front of the sun. I'm floating thousands of miles above humanity, far far away, far away from it all.

Nu börjar engelskan, och jag är väl förberädd.
Eller något.

I mörkret finns alltid en springa ljus, en glimt av hur allting egentligen ser ut. Hur många filtar och lås jag än skyddar mig bakom så finns alltid den där strålen av brännande ljus. Jag vill låta den bränna min kropp, göra mig brun, göra mig lycklig. Men något säger åt mig att stanna. Stanna här.

Jag lever i en helt annan värld, här bakom sjalen. En helt annan dimension ibland. Dofter blir till till salt, ögon blir till knivar och mörkret blir för ljust. Livet ropar och skriker från den andra sidan. Den försöker nå mig med sin korta hand.

Jag skulle vilja säga att jag klarar mig oavsett, men vi talar inte om det som är svårt att hantera. Jag skulle vilja kyssa dig en sista gång, men du lever i framtiden och jag lever ingenstans.

---

"Åh, vad skön den där tröjan ser ut" ... "tack".
"Vad fin du är" ... "Men ge dig".
"Jag blir så glad när jag ser dig" ... "Ofta?"

Dagens i-landsproblem är att jag verkligen inte kan ta komplimanger. Nu vet ni det.

En mycket opruduktiv produktiv dag. Jag sover egentligen. Men säg det inte till någon!

...Jag hittade en ritplatta.

Jag befinner mig på fast mark, här där gravitationen känns vid varje steg. Jag vandrar bland de levande, med basen durrandes i kroppen för varje steg jag tar. Jag vandrar mot frågorna, frågorna om vår existens och varför livet saknar mening. Vi strävar efter dessa frågor. Men utan svar ger även jag upp, och nöjer mig med kunskapen om att svaret inte finns.

Jag känner mig svamlig och övertrött på allt. Men jag såg då en sjuhelvetes bra film nyss.

Jag är så jävla uttråkad. Så sjukt jävla uttråkad! Tror snart att världen dödar mig. Den styckar mig sakta till små kuber och knaprar i sig en tugga var dag. Den gillar att se mig utan ansikte... Jag kan fortsätta berätta för dig hur livet suger och att jag blev fett hungrig på människokött nu. Men jag kan också bara erkänna att jag inte orkar göra ett riktigt inlägg, så detta får duga. Med en nypa salt såklart. Annars tappar man ju smaken...

Jag kan inte greppa verklighetens väsen, men jag spelar vidare som alla andra ändå. Jag spelar med pjäser av ingenting, och låtsas som att frågan inte ständigt penetrerar mina tankar.