Molnluffare

Jag är en natt närmre framtiden, men det känns som att framtiden flyttas även den. Jag väntar på något som ingen kan indentifiera, men hur väntar man på ingenting?

Om ändå jag kunde tala sanningen, men fortfarande inget säga. Om ändå jag hade kontroll över insekten i mitt blod, utan att behöva spilla allt på marken. Om ändå jag visste hur man brydde sig om någonting, då alla säger att jag borde. Om ändå, om ändå. Varför tänka över huvud taget, när jag vet att svaret sedan länge är gömt? Jag skjuter stjärnor med min leksakspistol och undrar varför ingen stannar. Men varför detta plötsliga behov av mänsklig förbindelse, då ni alltid varit min mäst förraktade form av jordens arter?

Jag tror att jag vet varför ingen skjuter stjärnorna i taket med mig. Jag tycker också Diza är konstig.

Varje dag ser jag dig rakt i ögonen, jag slåss utan att någonsin segrat. Jag ser dig växa starkare och mörkare varje morgondag och ögonen jag ser nu är inte längre oskyldiga. Du vill mig något, du vill ta över. Jag låter dig.

Bara för att jag inte hoppar hopprep längre betyder inte att jag glömt hur man leker.

 

Första dagen på jobbet och jag är redan av med all min framtidsglädje. Dementa tanter som blir galna av huset de blivit inlagda i. De ber förvirrat och ledsamt om de får ringa hem till någon som kan hämta dem från detta helvete till vårdnad. Personalen himlar med ögonen varje gång de vilsna själarna frågar var de befinner sig, och inget hopp syns i deras nerdrogade ögon. Jag intalar mig att jag aldrig kommer hamna här själv en dag, samtidigt som jag kollar på klockan för tredje gången samma minut.

Jag kan skada dig på alla sätt, döden, för det finns vissa som håller ondskan närmre. Flyr du så kommer jag efter dig, döden, för det finns inga demoner jag inte kan fånga. Ser du mig som din vän, döden, så låter jag dig tro det för idag. Men manteln du bär på, döden, hänger över mina axlar väldigt snart.

Anonym om fu läsare:
jag har alltid trott att din anledning till att skriva denna blogg var att få ordning på dina egna tankar och känslor... jag kanske hade fel

Jag skriver i ett försök att få ordning på allt, ja, men hjälper gör det inte. Kaoset blir inte mindre för att jag delar mina tankar, jag läser det jag skriver och tänker sedan "Jävlar vad folk borde tycka jag är störd..." eller, "oj, nu kanske jag sa  för mycket" osv. Så ju längre tiden går, och då ingen kommenterar, ju mer tänker jag att jag kanske inte borde skriva av mig så att alla kan se, för vad händer ifall folk tänker saker? Jag intalar mig själv att jag inte bryr mig om sånt, att jag inte bryr mig vafan folk tycker om mig, men det gör jag. I hemlighet.

Ser ingen mening med att skriva här ifall jag aldrig får kommentarer. Ifall jag inte når fram till någon, eller ingen läser vad jag har att säga, vad är då meningen? Sitter och öppnar upp mig till en maskin varje dag som inte kan svara på mina frågor eller säga några ord. Men till vilken mening? Nej, nu målar jag istället.

fu.

Ligger under täcket och försöker hitta en mening med att sova. Har bara tagit några power naps senaste dygnen och är trött hela tiden men kan inte sova. Varför har man aldrig sömnpiller när man behöver dem? Varför ska det vara så jävla svårt för en underåring att få en ordentlig sömn?! Dricker alkoholfritt vin och hatar mig själv som inte klarade G-provet jag fick efter att ha fått IG på nationella. Jag är så jävla less på att matte inte fungerar med min hjärna, och sömnen gör det bara värre.

Jag vaknar upp av att någonting kliar på min rygg, men spegelbilden säger ingenting. Jag försöker nå vad som fastnat och irriterar, men allt jag fångar är luft och åter luft. Tiden passerar och irritationen blir till smärta, det känns som att innehållet i min kropp slits ut från ryggens tunna hud, men inget går att nå, inget går att stoppa och inget finns på min rygg. Ben som brister, tårar som rinner och skrik som lämnar min mun i en ton jag aldrig hört förut. Jag ligger ner på marken med fingrarna slitandes i gräset och jag ser inte hur någon kan känna en högre grad av smärta. Ryggen knäcks till, sträcks ut igen, och den dunkande känslan börjar sakta rinna bort. En märklig känsla kommer över mig, en känsla som får mig att känna mig så lätt att jag nästan svävar. Jag kollar ner på det gröna gräset under mig och lägger märket till det ökande avståndet mellan oss. Förvirrat kollar jag mig omkring efter en förklaring, då en vind sveper upprepat förbi bakifrån. Avståndet mellan mig och marken växer, vindpustarna blir till medvind och jag flyger nu bland fiskmåsarna. Jag försöker undvika att ifrågasätta varför en sån här stund då mina läppar inte slutar le, då man inte behöver drömma längre, för drömmen är min upplevelse.

 

...Tror film ska bli min nya grej.

 

Har försökt packa, men Desperate Housewives var mer lockande... Ska upp kl 4 i natt/imorgon bitti för att ta flyget till London, längtar så jävla mycket att det går typ inte. Ifall jag nu råkar dö i en flygkrash, (eftersom jag ska mellanlanda 2 gånger känns det som att oddsen inte för med sig någon tur.) Ifall nu det händer, så vill jag att du gråter över min död, annars måste jag ha gjort något fel i detta liv.

 

Farväl mina älskade

För de gånger man har tråkigt ägde det att ha en kamera och Premiere Pro. Är dock mörkt i rummet men skit samma.

Jag vill kunna sova, jag vill kunna bada. Jag vill kunna drömma och kunna gå ut när jag vill. Jag vill ha ändlöst mycket pengar. Jag vill att fuskkoderna i the Sims hade fungerat även här...