Molnluffare

Jag vaknar upp av att någonting kliar på min rygg, men spegelbilden säger ingenting. Jag försöker nå vad som fastnat och irriterar, men allt jag fångar är luft och åter luft. Tiden passerar och irritationen blir till smärta, det känns som att innehållet i min kropp slits ut från ryggens tunna hud, men inget går att nå, inget går att stoppa och inget finns på min rygg. Ben som brister, tårar som rinner och skrik som lämnar min mun i en ton jag aldrig hört förut. Jag ligger ner på marken med fingrarna slitandes i gräset och jag ser inte hur någon kan känna en högre grad av smärta. Ryggen knäcks till, sträcks ut igen, och den dunkande känslan börjar sakta rinna bort. En märklig känsla kommer över mig, en känsla som får mig att känna mig så lätt att jag nästan svävar. Jag kollar ner på det gröna gräset under mig och lägger märket till det ökande avståndet mellan oss. Förvirrat kollar jag mig omkring efter en förklaring, då en vind sveper upprepat förbi bakifrån. Avståndet mellan mig och marken växer, vindpustarna blir till medvind och jag flyger nu bland fiskmåsarna. Jag försöker undvika att ifrågasätta varför en sån här stund då mina läppar inte slutar le, då man inte behöver drömma längre, för drömmen är min upplevelse.