Molnluffare

Jag har väntat hela veckan på att en person ska ringa och säga "Hej Diza! Nu har vi äntligen beslutat att du ska till Tegs Behandlingshem, packa ihop skiten och kom hit!!!"

 

...Tålamodet prövas. Är spänd, rastlös, ivrig. Jag vill hem! Jag vill till min älskade, älskade flickvän, jag vill hem till min familj och mitt mysiga rum.

 

...Men tänk om samtalet jag väntar på inte låter som jag vill att det ska låta..? "Tyvärr finns ingen plats på behandlingshemmet, du får stanna i fucking sundsvall ett tag till. *smäll på käften*"

Varför drömma sig bort istället för att acceptera situationen?
Varför tror jag att det är bättre någon annan stans?

Varför ser ingen att jag är missförstådd?
Varför är det så jävla lätt att slänga in en i systemet?

Jag bär på frågor, men ingen träder fram, ingen kan, ingen vill, ingen hör min röst när jag skriker på hjälp.

 

Hjälp.

Tankarna vandrar förbi och retar mig med din skönhet. Dina ögon möter mina och hela kroppen pirrar i extas. Dina varma läppar är flera mil från mina, men ändå är du så nära att jag inget annat känner. Drömmarna retas, kittlas och får mig att le så där som bara du kan få mig att göra. Du är vad som fattats i mitt liv, du är vad som får mig att klara av dagens plågor.

 

 

Viljan att bli fri har aldrig varit större. Jag behöver utrymme! Jag vill kunna snuska med min flickvän utan att behöva ta in på hotell. Mitt humör har ändå varit på topp, trots allt. Jag mår så fantastiskt bra. Men det gör det samtidigt mycket svårare att sitta inne.

 

Sitter och scrollar på min gamla dator. Ni kanske inte minns, men jag var en gång riktigt snygg, smal och hade stil.

...Vad fan hände?