Molnluffare

Jag tror klockan är lite för mycket. Jag, jag, jag. Jag känner att jag försvinner i tankar och självupptagenhet. Jag, jag är förbannad. Jag borde sova. Jag, jag, jag. Jag är kär. Jag, jag är förvirrad. Jag, jag, jag tycker att det mesta har löst sig ändå. Jag vet ingenting. Jag, jag. Förstår precis.

Nu börjas det igen, den delen jag, jag, jag inte gillar med mig själv. Mig själv.
Men jag ska komma över dig dig älskling... Om du vill. Du.

Vad gör man nu då?
Lika ensam som förr.
Det skrämmer mig.

 

Som en påminnelse om att leva i nuet bär jag klockan utan visare runt min hals.

Hur kan man ta ett bra beslut när man inte vet någonting över huvud taget om sig själv eller vad som händer runt omkring?

Försöker att inte tänka allt för mycket, vill inte väcka den sovande känslan.

Samtidigt är det kanske därför jag inte vet någonting. Jag kanske ska skrika på känslan istället.

Hahaha!
Jag försöker skratta åt mitt liv, ditt liv, allt liv som finns på denna helvetesplanet. Men sanningen smet igenom en liten springa i isoleringen och mitt skratt är nu mer ironiskt än igår.

Fån 60 meters höjd åker ett välpolerat och glänsande spjut ner från skyn. Den har bara en plats att sikta på, en plats att landa, men ingen som kastar. Jag kollar upp och förundras en sekund över den vassa spetsen som kikar ner på mig. Jag tänker att jag borde springa, men tanken var för långsam. Spjutet träffar och världen kollapsar. Snigeln Greta visste bättre.

Nu välkomnar vi mina nya sköldpaddor till molnluffarnas lya. De får mina framtida barns namn istället för att mina faktiska barn får dem, då jag kom fram till att jag borde döpa barnen mina till något mer respektfullt. Så, i den lilla rutan längre ner till vänster ser vi hur sköldpaddan Mariana tar sig fram lite sekigare än lillebrorsan Lucifer, men eftersom Mariana för tillfället bara MÅSTE ha mat så spruttar hon iväg så fort du klickar på deras lilla ruta. Lucifer däremot tänker bara på att få i sig den där lilla gula godbiten före sin syster, då Lucifer är en väldigt jordnära liten sköldpadda och vet vad som behövs för att överleva. Mina sköldpaddor är lite speciella, de gillar att bli studsade runt sitt lilla akvarium med hjälp av din mus. Jag litar på att ni läsare kan mata och leka med Mariana och Lucifer när ni är och hälsar på.

Bra. God natt då.

I samma sekund som jag öppnade ögonen rasade mängder med frågor ner från hyllorna i hjärnan. För när jag öppnade ögonen i morse var jag mer vilse än någonsin förr.

Hur kommer det sig att jag kan se? Ögonen plockar upp flera bilder och skickar dem till hjärnan, och på så sett vet jag vad som händer? Men hur måste jag vara uppbyggd för att plocka upp detta som verklighet? För att kunna veta det måste jag ta reda på vad i mig som faktiskt är jag, men hur vet jag det? Eller vet jag någonsin det? Finns jag bara, utan anledning? Ska kunna anpassa mig till att världen gett mig denna kropp, bara så enkelt? Eller är det meningen att jag ska förvirra mig själv med alla dessa frågor, gång på gång?

Idag vet jag ingenting
Idag vet jag allt

 

Solstrålarna tar sig inte in genom den täta skogen jag befinner mig i, men jag väntar ändå på totalt mörker. På en stubbe med tydliga årsringar sätter jag mig, och andas in skogens fuktiga luft. Jag känner hur tryggheten växer fram inom mig trots att synen sakta försvinner med ljuset. En dimma lägger sig längs mossan och stjärnorna blir mer och mer tydliga. En natt som denna undrar jag vad som bortom stjärnorna finns, så jag lägger mig ner med huvudet på stubben och iaktar vad som visar sig över mig. Jag färdas dit sakta utan rädsla, och låter ödet styra mig fullkomligt. Jag åker in i den gravitationslösa oändligheten, och utan tecken på andra varelser inser jag att jag är helt själv i denna värld. Jag kom hit utan förväntningar, utan att veta min uppgift och utan hjälp från något annat än kraften inom mig. Ska jag skapa ett liv här? Ska jag veta hur man hanterar, hur man lever, bara så där? 17 år har gått efter att jag färdades från stjärnorna till denna plats, men det är samma visa här, samma ensamhet och kamp. Jag vill hitta tillbaka till skogen som jag en gång befann mig i, där tryggheten var nära. Frågor som vart denna skog låg, och om jag kanske fortfarande ligger med huvudet på stubben tar upp mina tankar. Vad om allt från denna verklighet är en långvarig dröm från ett tidigare jag?

Under loppet av en vecka har mitt liv hunnit förstöras, slitas i bitar och blivit pussat på. Nu mår jag bra och är fan redo för livet som det ska se ut.

Jag saknar mina vänner dock. (Inte alla per say) Men ni bara försvinner... Hm...

Idag dödade jag en fluga. Jag blev ärrad.

...Nej, jag tänkte att jag faktiskt hade någonting klokt att säga mina läsare, men det går inte. Så jag ger upp.

Jag saknar Mao, kan inte tänka klart.

...tillägg, måste bara dela. Galet bra orginallåten är, (gammal dock) Men oj. Nu kan man ju börja nördlyssna på den igen.

Borttappad i vad alla önskades av mig hade jag glömt vad jag stod för. Jag hittade igår ett häfte jag ritat och skrivit på skolan när jag var 13 år gammal. I dettaa häfte beskrev jag sambandet mellan min livssyn och Church Of Satan (Lavey-satanismen). Jag är tillbaka, jag är upplyst än en gång, och vägrar bli missförstådd igen.

Se filmen ifall du vill veta allt om Satanismens verkliga ansikte. Jag känner mig så hemma efter att ha smält det som sades. Denna kvinna, helvete så klockrent sagt. Kvallan suger och lite för mycket prat i början men skit samma. (borjar 02:24)

 

För att Miss Kittin är min älskade galning.

 

 

Jag har för övrigt blivit småless på flummamusiken och har börjat lyssna på gammgotiskt igen och en nyfunnen FANTASTISK genre kallad Witch House eller dark ambient... Inte så brydd på namn.

 

Ja, idag är jag tråkig och pratar om musik för att jag orkar fan inte deala med annat.

 

Malin, du är helt sjukt underbar
Längtar till nästa helg
My beautiful woman

Grattis Diza, du är nu ett år närmre döden. Ett år klokare, dummare, ett år konstigare jämfört med det tidigare. Det här året har varit kaos, underbart kaos och med förjävliga nergångar. Kanske känns det skönt att jag är ett år äldre, kanske känns det inte alls roligt.

Den tjocka dimman som ständigt blockerat mitt synfält är idag lite tunnare. Jag kan se lyckan och känna att mina vänner faktiskt tycker om mig. Jag ser solstrålar utan att solen syns på himlen och jag kan skratta utan att fundera på om jag menar det.

Idag är en bra dag för Dizak. Trots att ryggen och huvudvärken inte håller med.

Jag ser dig sitta på stenarna brevid mig, lika vacker som alltid. Jag känner dina läppar mot mina och önskar att jag kunde stanna här. Du säger gång på gång att du är flera mil från min famn, men jag tror dig inte. För hur kan du vara så avlägsen när du känns så nära?