Molnluffare

Solstrålarna tar sig inte in genom den täta skogen jag befinner mig i, men jag väntar ändå på totalt mörker. På en stubbe med tydliga årsringar sätter jag mig, och andas in skogens fuktiga luft. Jag känner hur tryggheten växer fram inom mig trots att synen sakta försvinner med ljuset. En dimma lägger sig längs mossan och stjärnorna blir mer och mer tydliga. En natt som denna undrar jag vad som bortom stjärnorna finns, så jag lägger mig ner med huvudet på stubben och iaktar vad som visar sig över mig. Jag färdas dit sakta utan rädsla, och låter ödet styra mig fullkomligt. Jag åker in i den gravitationslösa oändligheten, och utan tecken på andra varelser inser jag att jag är helt själv i denna värld. Jag kom hit utan förväntningar, utan att veta min uppgift och utan hjälp från något annat än kraften inom mig. Ska jag skapa ett liv här? Ska jag veta hur man hanterar, hur man lever, bara så där? 17 år har gått efter att jag färdades från stjärnorna till denna plats, men det är samma visa här, samma ensamhet och kamp. Jag vill hitta tillbaka till skogen som jag en gång befann mig i, där tryggheten var nära. Frågor som vart denna skog låg, och om jag kanske fortfarande ligger med huvudet på stubben tar upp mina tankar. Vad om allt från denna verklighet är en långvarig dröm från ett tidigare jag?