Molnluffare

Jag drömmer att jag kommer till den sanna världen, den plats du och resten lever i. Jag drömmer att jag äntligen får lägga ögonen på hur allting ska se ut. Jag vill stanna här, här där du är som jag och jag är som du. Ifall jag inte får, ifall jag är för smutsig för din fest, så säg. Men om jag slutar drömma, öppnar ögonen och världen är min egen igen, så ska jag blunda ännu hårdare och knacka på nästa.

 

Jag lät mig själv känna lycka så starkt att jag föll efteråt. Kanske är det av den anledningen jag brukar stanna på samma tråkiga nivå. Kanske finns det en mening med att inte färga molnen rosa och glömma allt annat.

Om allt vi ser ursprungar sig från jord, ett träd, gräs, allt är ursprungligen jord. Och vad är jord om inte mängder av skit? All lera, sand mark som finns ursprungar sig från en härlig mängd avföring. Hela jorden är alltså avföring. Frågan är väl i så fall vem fan som har skitit fram denna klump som bi kallar jorden? Är det röven uppe i himlen, den så kallade gud? Vem vet.

Vem hade kunnat ana att det var du hela tiden? Ska jag låta livet gå vidare, och alltid ifrågasätta om jag tog rätt beslut den där gången, om det någonsin kommer en till som får mig att må som jag gjorde då? Hur kom vi till denna vridna verklighet där du och jag inte längre håller varandras händer? Kan det vara så att det bara var jag som såg vad som fanns i den där centimetern av luft mellan våra kroppar? Har jag hoppats på en illusion av oss, en bild som faktiskt aldrig går att måla? Kanske var det meningen, kanske ska det bara vara det. En dröm.

Jag hade listat ut det stora mysteriet, jag visste vem jag var. Sen föll jag från taket och glömde bort mitt svar.

Se de små orangea gnistorna sväva med i vinden och försvinna med mörkret. Se flammorna växa och bli större, dödligare, varmare. En sekund för länge med din hand i lågan och en brännande sensation får dig att rycka tillbaka. Nästa gång du sitter här med din hand i elden, försök att hålla dig kvar lite för länge. Omfamna känslan utan att beskriva den som något bra eller dåligt, bara vila i verkligheten att det faktiskt händer.

 

hm... Gjorde ett litet youtubeklipp... Fan vad jag har tråkigt, vill du göra något?

Håret växer, timmarna går. Jag utvecklas fortfarande, jag är i förändringen utan slut. Jag kan aldrig helt säga att jag vet någonting, då det jag trodde mig veta visar sig vara fel en annan sekund. Imorgon är jag ny, imorgon är du med. Vi är i förloppet till att bli något större.

Det finns en varelse bland oss, vars ansikte ingen sett. Denna varelse kryper in i ditt blod och få ditt hjärta att dunka fortare. Du känner dig rädd och fantastisk, du börjar svettas och stamma. Varelsen växer och kloggar igen dina tankar, och för varje gång du ser den där personen du tycker om, så tar varelsen över dig bit för bit. Ditt liv cirkulerar nu kring henne, nu när varelsen är större än dig själv. Vissa fruktar detta väsen, då den allt för stor makt har. Andra formar den till något litet och gulligt och kallar den för kärlek.