Molnluffare

Morgondagen blir som gårdagen, gårdagen var som idag och idag är jag uttråkad. Tålamodet sätts på prövning, men viljan och motivationen är stor. Jag ska ut här ifrån, jag vill till dina armar igen, vackra flicka.

 

Jag vill kunna lägga upp bilder, ni får ursäkta att det bara är texter, men jag har inte tillgång till något som har kamerafunktion.

Jag har inte bara insett att livet är värt en chans, utan jag strävar efter människan jag vill vara, jag är den jag känner mig som. Halva håret är rakat och färgat, jag äter bättre, duschar, sminkar mig, planerar piercing och tatuering och har vunnit en massa vuxenpoäng de senaste dagarna. Det här behövde jag. Nu är jag redo att komma ut till verkligheten som en bättre och mer självsäker person än som den jag var när jag kom till Sundsvall.

Det pratas om veckor, månader, år, här på psykets sista busshållplats.
Orden passerar personalens stämband och silas genom filter på filter tills det bara finns några få bokstäver kvar. "Vi finns här för att hjälpa dig" sa hon och surplade i sig den sista kaffeskvätten.

 

Jag bor en evighet från verkligheten, en evighet från mina älskade. Jag har aldrig någonsin kännt mig så saknad som jag gör nu. Inte längre tänker jag att det är skitsamma ifall jag dör, inte längre är jag ensam i detta mörker.