Molnluffare

Som alla andra en måndagsmorgon sitter jag och drömmer mig bort till ett liv utan skola. Gräset har skiftat till en grön sommarfärg, och att sitta inomhus var dag verkar inte lika lockande. Jag ser alla elevers nerver komma i kläm, hör allas hjärtan slå lite fortare och ibland även några hårstrån som slits från sina rötter. De smyckar korridorerna med växter för att ge en illusion av att vi inte är fångar, men solstrålarna väntar och jag vill gå ut.

Jag har tacklats med ett visst problem detta dygn, och vi slåss fortfarande. Koncentrationen som borde fokusera på det viktiga, som skolan och sociala umgäng glider istället tillbaka till denna distraktion. Kontrollen och värdigheten lämnade jag ensamma för flera timmar sedan. Det är en viss frihetskänsla över mig, men även frustrationen gnager vid min sida.

Jag kan inte vänta i en evighet, älskling. Det du ser lever för dig idag, men imorgon är en annan dag, en annan sorg, en annan verklighet. För varje timme som går, då du ingen kärlek besvarar, är en timme mer då jag tänker på andra. Möjligheterna är endlösa just i denna stund, så agera, håll mig nära, för snart är stunden över.

Jag mår som en svikare idag och vågar inte gå upp för trappan, för än vet jag inte hur jag ska våga kolla i hennes ögon. Jag mår som alla andra en sån dag, då skammen gör ondare än träningsvärken och illamåendet. Allt vad de gjort för mig, all denna stress de får för det. En bättre unge ska jag försöka bli, en sån som inte alltid tänker på sig själv i första hand, en sån som inte gång på gång får de där uppe att sova dåligt om nätterna. Jag vill säga förlåt till alla jag skadat, visa att jag har kontroll. Sedan hoppas att turen som jag aldrig fått smaka på, äntligen hälsar på. För o vad gott det hade varit...

Idag fyller min Lena år, och jag hade tänkt dedikera några ord till individen själv.

Jag har gått mina dagar utan att veta vart jag ska, utan att veta att du fanns. När du visade dig kunde jag se, kunde jag känna, att det inte var menat att gå denna vandring själv. För alla de tankar om ensamhet är färre, alla de tankar om saknad i mitt liv har minskat sedan du vandrat vid min sida. Varje gång du pratar glömmer jag allt och ser bara vad som framför mig sitter, och vilken syn det är, Du, min bror, du underbara människa. Jag älskar dig.

...Inte för att låta smörig. Men ibland får man.

Sitter och skriver mitt tal till svenskan, jag hade velat att vi fick samma uppgift fast skriftligt istället. Alla vet ändå att man kan prata svenska, derp, så visar man inte mer genom att utförligt skriva? Jag har nämnligen IG i det ämnet, även fast jag mycket väl vet att jag kan min svenska. (Blev att hålla tal om Sybil och jämföra med United States of Tara förresten)

Det är så mycket svårare att ta plats i gymnasiet, visa vad man går för, skryta lite för läraren. Åh, lärare, dem som inte ens vill ge ut konkreta betyg förän man svajar på gränsen till underkänd. Nej, jag är bara less. Jag har tydligen IG i bild med. BILD. Hej hej, roligt det här! Fick veta det idag, så här bara några veckor innan skolavslutningen. Jag hade inte gjort någon av mina självporträtt. Jag hade sagt till Maaaaud att jag har allvarliga problem med speglar och bilder på Diza, men det togs inte seriöst. Alls. Jävla Maud.

Får inget sommarlov direkt efter skolavslutningen heller, blir att börja jobba med rutten frukt. Jag vägrar säga fml för det låter som att jag tycker synd om mig själv, men fan ta mitt liv.

"Min vän, min demon, min riddare, min räddare. Han är döden själv, han är livet dold under svarta kläder, Lucifer och Guden. Han är allt, han är inget, han är jag, han är inte."


Filosoferar om reinkarnation och hur många liv vissa människor haft innan detta. Jag absorberar in allas perspektiv på sånt, men står kvar i hörnet som den atheist jag är. Jag tror att efter döden så händer det inget mer, det var här och nu, vår chans, den enda, sen är det över. Jag tror inte på att vi har någon själ, jag tror på att hjärnan tar in upplevelser, minnen osv, sedan bildar en individ utifrån det. Vi underskattar vår hjärna på den nivån att vi tror att "vi" faktiskt lever, och inte kroppen som gjort oss.

Jag kommer prata mer utförligt om det här i framtiden, eftersom jag stakt tror på mitt resultat efter ändlöst tankande.

 

Jävla dreadkorvar, jävla BUPkärringar, jävla lagar, jävla pengaproblem, jävla nykterhet, jävla läxor, jävla sexbrist, jävla sverige, jävla tankar, jävla dryga lektioner, jävla kärlek, jävla åldersgränser, jävla människor och jävla köttätare. Tvi.

Detta är mitt utrymme och min chans att förmedla tankar. Somliga skriver dagbok, andra pratar med sin vän, sen finns det en Diza som censurerat skriver av sig på internet. Så ursäkta min ständigt uppdaterade blogg.

---

Ni som går på två ben, uppsträckta och naiva. Ni som deltar i meningslösa samtal och skrattar åt skämt som saknar poäng. Ni som lyssnar på musik istället för att höra naturens rena melodi och sminkar er vackra för åskådarnas nöje. Er vill jag inte erkänna mig vara av samma cellbildning, men i er skepnad är det lätt att gömma sig bakom. Jag tar del av era sett att uppföra sig på och era meningslösa liv. Men vad som bakom detta skinn gömmer sig vet inte ens jag.

Vi kan stirra upp mot himmelen hur länge som helst, försöka räkna ut var vi befinner oss. Molnen, vädret och natten byter skepnader, men det är alltid samma himmel vi ser på du och jag. Endast en gång på dygnet kan vi se vart vi faktiskt är, det är nattens mörkaste skuggor som de små stjärnorna visar sig. Vi är en del av någonting mycket större än fantasin själv, eller kanske är vi en del av något så litet att vi själva knappt existerar. Möjligheten finns att vi är en förstorad skala, ett fragment av något annat, en del av en fraktal. Något så stort som vårat jordklot, vårat universumm, kan vara så litet från en annan synvinkel.

Jag har börjat på många noveller, böcker osv i mina dagar. Men denna här, min självbiografi, måste vara den stördaste någonsin. Svårt att tro att man kunnat vara med om så mycket vid 16 år och allt. Skulle kunna skriva hundra sidor om mig själv, vilket ha-ha är så roligt... Alla gillar ju att läsa om mig med. Oh god... Insåg just vilken idiotisk idé det här var.

Min nya grej är att vara ärlig om mina känslor förresten, ni kanske har märkt att jag blivit mer öppen. Jag tror på att det är sundare att acceptera saker som hänt, måenden som inträffar och att även kunna prata om det i en vanlig konversation. För ifall alla pratade öppet om hur de känner så skulle vi våga vara mer fri, mer oss själva, tänker jag.

Nu faller regndroppar från molnens kalla ilska, kan det vara vintern som bråkar med den kommande sommaren? Jag står under taket som inte finns, och fångar vattenkristaller med min kropp. Det luktar våt mark runt omkring mig som påminner mig om att maskarna lever, och dör. Djupa andetag och friska tankar, gräset kommer växa grönt i år.

En resa till minnenas ö, en resa tillbaka. Jag vill känna doften av gårdagen, känna kärleken från förr. Ro mig tillbaka i kajaken på havet, ta mig tillbaka till det jag glömt.

Barfota i det varma gräset, ute i världen, i saknad av en destination. Det är här jag hör hemma, här där tiden inte äger någon kontroll. Tankar som klängt sig fast är nu fri och svävande långt upp i atmosfären dit jag inte når. Jag sträcker mig inte efter dem heller, för ensamheten tar upp all fokus. Följ med mig, min älskade vän, tillåt våra själar att vandra ensamma tillsammans. Vi stannar och gör upp en eld brevid vattnet, vi klättrar i träd och håller varandra varma om nätterna. För vem har sagt att ensamheten inte kan delas mellan två fria kroppar?

Försöker koncentrera mig på att finnas i klassrummet, på att förbereda mig inför engelskan, men allt jag kan tänka på är riskornet som fastnat på personen framför mig. Den vita lilla djävulen på hennes rygg har bildat en loop i mina tankar. Eltande, försvinn jävla riskorn! Försvinn!

Kanske är det en ursäkt för att inte tänka på det som faktiskt händer i mitt liv just nu. Eller kanske så är det bara ett irriterande färdigkokt riskorn på hennes rygg.

Jag har letat överallt efter den magiska drycken. Drycken som ska ge mig mening, drycken som ska ge mig styrka precis som du. Du får det att se så enkelt ut när du sitter där och surplar som om det var en vanlig kopp te i din hand. Jag beundrar din blick som tydligt försäger sin naivitet och glädje. Jag beundrar dig med mina hatfyllda tankar, och smider planer om att stjäla din underskattade kopp av flytande magi. För vad jag skulle kunna göra för ett liv som ditt, ett liv utan något mer än just det, går inte att beskriva.

Tja, min hjärna var ihopkopplad med en dator idag. Jag hade sladdar fastklistrade i hårbotten och på ansiktet, fick även en blinkande lampa framför ögonen i 3 minuter. Det kändes lite SI-FI. Jag erkänner att jag försökte skrika och svära det högsta jag kunde i huvudet bara för att se ifall sköterskan ändrade ansiktsuttryck. Dock utan resultat.

Kände mig blyg, kär, feg och tyst idag.
Tror det var för att jag hade min gamla kofta på mig.
Fast det var ganska ologiskt.
Eller var det? Frågade räven och fortsatte gnaga på fågeln.

Have you ever seen a hippie cry?

Snart skiter jag i er, jag behöver inte er för att må. Jag mår ändå. Jag behöver inte era meningslösa samtal, det ger mig ingenting. Jag behöver inte era tusen olika sätt att ge mig skit. Ni är underbara, men helt jävla störda.

Jag är en ensamvarg.

Så vad fan gör jag då här?

Farliga blixtar, ord utan mening, ord utan motivation. Jag sitter och kollar på datorn, men Diza är någon annan stans. Jag känner någon vänta på mig i en annan dimension. Men hur tar jag mig dit? Hur ska jag kunna ta mig till din famn när alla slår mig fast i denna värld..?

Jag drar ondskans mantel över min kropp, det känns så jävla skönt här bakom. Jag är skyddad mot allt som slår, för jag är den som slår denna gång.

Vad kommer efter vågen? Den stora tsunamin som bara växer och växer? Vad häder när vattnet dras tillbaka till havet? Kommer allting bli som förr, eller måste jag bygga upp det från grunden igen?

Jag som inte ens vet vart fan min hammare är.

Jag lever kvar i vinden, blåser med i det kalla. Jag är livet i luften och döden i stormen. Hatet i kylan och kärleken i sommarbrisen. Jag färdas med i andetagen och blåser vidare i orden du viskar. Jag är vinden, jag är ingen.

6000 000 000 000 000 000 000 000kg av ren skit. Det är här vi vill leva, vi jordlingar, vi idioter. Jag kastar vår blå-gröna studsboll mot solens brännande yta i hopp om förändring.

Fyra dagar har passerat, men du gnager fortfarande på min rygg. Snart är hela kroppen söndertuggad, uppäten och utspottad på den smutsiga asfalten. Jag kan bara hitta några bitar här bland gruskornen, men jag börjar sy fast dem ändå. Min arm, mina stora köttflisor och hjärnans ändlösa blask. Men det går inte så bra om du fortsätter gnaga, slita, stycka. Sluta.