Molnluffare

Det känns jättebra att det händer saker, att folk äntligen tar mig på allvar. Jag känner mig tryggare nu när jag vet att det kommer bli bättre i slutändan. Det kunde jag inte säga förr.

Jag är glad att du inte tvingar mig längre, jag är glad att du sällan visar dig. Men istället hör jag dig växa i din lilla bur, du är så stor att du droppar över på mina tankar, infekterar mig med ditt mörker och gör det svårt för mig att veta vem som tänker. Det är ofta nu för tiden jag känner mig som främlingen i denna kropp, kanske är det jag som inkräktar, kanske är det därför du är så förbannad.

Jag avundas dig som så lätt får fram ett skratt ur lungorna. Jag avundas dig som för ett så långt samtal med en slags fri utstrålning, utan att behöva tänka före. Så enkelt, så vackert. Nog har jag mina stunder av ren lycka och flyt, men stunderna glider längre och längre isär, och jag är fast i en seg och mörk utfyllnad av ingenting. Det gör mig less, så less. Jag avundas dig vännen, eller främlingen, för att tro sig veta hur någon annan mår är naivt, sanningen är omöjlig.

Det är fascinerande hur vacker naturen kan vara ibland. Verkligen.

Verkligheten kritiserar mina sätt, och det tomma rummet mellan din och min dörr är inte tomt längre. Folk från din värld kommer in och smutsar ner mitt golv och river mina idéer. Jag kan inte bli påvärkad så här mycket, jag kan inte ta hand om två världar samtidigt. Omöjligt. Jag vill lämna er, samhället, och låtas slukas upp av tanktar och kreativitet.
Låt mig.

Framför mig sitter en kvinna med långt svart hår. Någonting säger mig att hon är intressant, känner jag henne? Jag iakttar hennes skratt, lyssnar på känslan hon uttrycker i sin röst. Jag sluter mina ögon, lägger all fokus på kvinnan och försöker fånga hennes innersta essens, försöker förstå. Hon har aldrig vänt sig om, men ändå kan jag se hennes ansiktform och gest. Jag låter hennes liv forsa genom tankarna, hon är känslig, hon ler och ser ut att lyssna, men vi båda vet att hon tänker på något annat. En del av min själ försvinner nu in bakom hennes hud och blir en del av kvinnan för en stund. Min egna kropp sitter fortfarande bakom kvinnan och blundar, men jag befinner mig i en annans verklighet. Hennes ögon är nu båda våra ögon, hennes känslor känns nu lika mycket för mig som för henne. Jag känner henne, men hon vet inte om det än.

Tydligen har mamma köpt biljetter till Gran Canaria för hela familjen över jul, jag kommer hem till nyår. Visseligen ser jag det positiva i detta, jag hatar julafton här hemma med lillsläckten och äckliga jävla julbordet som får mig att vilja spy. Men samtidigt är jag less på Gran Canaria, less på att varje gata känns igen, varje människa är likadan, inget nytt, turister överallt. Överallt. Urk. Det bästa familjen kommer på är att ligga på solstolarna och pressa framför solen hela dagarna, "ska vi till stranden eller bara ligga vid poolen idag?"... Jaja, jag vill inte låta som en bortskämd brat, för visst tror jag nog det kommer bli kul. Inga manipulerande gudssånger eller julkalendrar, inga småbarn som bara måste ha all uppmärksamhet. Jag hade bara hoppats på ett mer kreativt ställe än Gran Canaria...Kom igen, Gran Canaria?

Tänk dig att jag kommer fram till dig och säger "Du... Jag har ditt namn tatuerat på rumpan..." hehehe och så drar ja ner byxan och visar en tatuering där det står "Ditt namn". Hehehehehe...

Jag vill att någon stoppar mig, kväver mig med kramar av kärlek, vilar blicken på mina sanna färger och fortfarande älska mig lika mycket.

Den enda jag lät komma så nära, den enda jag lät se dessa färger var mig själv. Men mina armar var för svaga, jag kunde inte hålla om mig längre. Jag ville inte se vad som gömde sig i tankarna. Så jag släppte taget och förträngde kärleken. Jag lät aldrig våra ögon mötas igen, Jag såg aldrig mer dig som en del av mig själv. Vi har kommit till den stunden då vi två är inget annat än främlingar för varann.

Jag vill kunna stoppa honom, kväva honom med kramar av kärlek, vila blicken på hans sanna färger och fortfarande älska honom lika mycket.

Jag vaknar, äter, borstar tänderna, går till skolan, skrattar, suckar, går hem, äter, borstar tänderna, somnar. Jag är beroende av normaliteten, jag är kär i den dagliga rutinen. Struktur, innanför ramen ska allting vara, det är vad ni vill att jag ska tänka. Men för varje dag jag låter allting ske som det ska ske så blir kroppen äldre, sinnet slutnare, viljan längre bort. Jag måste göra något spontant, något för att få mig tillbaka på rätt spår. Ge mig ett smakprov på livet utan ramar.

Autechre – Kalpol Intro

Sluta matar mig med lögner.