Molnluffare

Your psyche is a labyrinth I'd like to cross
But if our mazes were to coalesce into one,
I see us burst with delirium and despair

Jag börjar förstå varför det är så svårt att älska mig.
Men det gör allt inte mindre ensamt för det.

Marken försvinner, det finns inget att stå på. Gravitationen har ändrat riktning, himlen är nu under mig och marken över mitt huvud. Det känns bra att falla, men jag vet inte riktigt om jag faller eller skjuts bort från jorden för att sedan stanna till och falla ner igen, tillbaka till marken lika snabbt.

Jag har inte träffat min psykolog på en evighet känns det som. Men jag hatar henne. Men allt är inte bra med mig trots att hon tror det. Det är så mycket jag inte vet hur jag ska hantera. Jag vet ingenting så nu sitter jag här och bloggar istället. Som om det gör saken bättre. Ha-ha. Halloween snart. Jag vill vara en liten pojke med propellerhatt. Kanske en liten trehjuling och en ballong. Vill inte vara läskig. Men jag har ingen propellerhatt.

Hej.
Idag hatar jag mig. =)
Ibland tror jag att jag mår bättre för mig själv.

Du kanske inte var en sån douche ändå. Kanske har vi slängt bort något riktigt fint. Eller är jag bara helt tom i intelligens-lyan? Är jag så desperat att även dem jag inte mår bra av verkar som ett smart val av umgänge? Jag kommer nog aldrig kunna se bak på allt detta och skratta åt det. Men jag hoppas verkligen att jag kommer kunna se bak på allt och förstå varför det är bättre som det är nu.

Jag öppnar dörren, tar tre steg ut i kylan och lägger märket till löven liggandes på marken. Jag kollar upp och ser kvistar som tidigare var färgade med dessa vackra blad. Besviken än en gång på naturen suckar jag åt Sveriges klimat. Men trots att träden inga färger har, så lever de vidare in på nästa sommar och flera somrar efter det. Kanske är inte allting dött enbart för att det ser så ut? Kanske kan även jag vara vaken under vintern, och leva lika fritt som annars.

Jag letar efter ett ord som beskriver när man känner att allt är lite konstigt, allt är som...fel, overkligt, men man förstår inte riktigt varför. En känsla är det, men att säga att man har en "konstig känsla" underdriver vad jag syftar på. En konstig känsla låter mer att man inte alls vet vad man känner. Men jag vet precis. Så om inte ni har ett bra ord för detta så kommer jag fan på ett eget snart.

En mjuk och lite sorgsen röst sjunger ut om romantiken som sviker, medan blåsinstrumenten glider på tonerna i andningspauserna. Trumpetens ljud smyger sig på en alternativ melodi, och den lugna rösten sjunger vidare. Med slutna ögon tänker jag mig bort till en dov och suddig jazzklubb på 40 talet. Här kan jag röka mina cigarrer, locka till mig kvinnan med röda läppar och permanentat hår. Här kan jag gå ut med hatt och kavaj, dricka whiskey och dansa pardans. Ibland trivs man i dimman från en annan tid. Ibland får man stänga ögonen, lite för länge.

Det känns som en obalans förföljer mig. Någonting är fel.
Är det jag? Är det du? Eller kollar någon ens hitåt?
Kanske ser jag fel. Kanske ser ni inte alls.

Jag har varit fett produktiv istället.

Jag har gjort en dread på bästaste Silje
Jag har haft prov där jag faktiskt kunde svara på frågorna
Jag har kommit fram till saker om kärlek
Jag har byggt en asgrym pyramid i minecraft
Jag har både skissat och börjat måla på en ny bild: