Molnluffare

Hittade några gammbilder på mig som lillpojk på netlog. Blev välkommnad av en svart layout med den sanna texten "Dark Times" längs upp.

Sakta glider jag ifrån verkligheten och lämnar min kropp stirrandes ut mot det tomma intet. Det är många gånger förr jag varit här, men vart nu det är vet jag inte. Kanske är jag ingenstans, bortom det förklarliga och bortom min egen existens. Tiden står här stilla, och inget kan ske i ett tidlöst rum. Min kropp går fritt i verklighetens värld, då klockan tickar på som vanligt där. Inget finns att göra på en dimensions avstånd, så jag iakttar vad som händer där borta, utan att förstå att det faktiskt händer.

Att känna ånger är ett onödigt påhitt för att få människan att tveka sig själv.

 

Med allting liggandes på ytan för alla att kolla på har jag inte längre någonting att gömma mig bakom. Jag är naken framför strålkastarna och förblir ståendes här i skyltfönstret med alla mina imperfektioner brevid mig. Inget finns att göra, så jag blundar.

En vacker flicka höll jag i mina armar en dag. Jag minns henne så väl, för varje gång hon log började hela min kropp skrika. Jag minns henne så väl, så väl att det gör ont.

Kanske minns jag dig från igår då vi satt på sängen och pratade, kanske var det igår dina sista ord tvingades ut. Vi kysstes, du sa att det aldrig kommer bli. De orden jag hört varje gång jag låtit mig falla, de orden du sa var inget nytt, men det ekade, upprepades, slog mig och tog mig. Okontrollerbara tårar rann från min kind och i nästa sekund blev allt svart. På morgonen där efter vaknar jag blank. En lucka behövde fyllas, då jag minns mina händer runt din hals. Jag började skaka. Bilden av dig liggandes på det kalla golvet är fast i mitt minne. Du var blek.

En vacker flicka höll jag i mina armar en dag. Jag minns henne så väl, för varje gång hon log började hela min kropp skrika. Jag minns henne så väl, så väl att det gör ont.

För varje sekund jag faktiskt fokuserar på vad som befinner sig framför mig, så överraskas jag av rörelsen i luften. Jag satt i en gungande hammock igår, och för varje gång jag färdades frammåt la jag märket till den precisa rörelsen. En annan vinkel av blommorna framför mig, en annan position i denna värld. För varje gång jag tar ett steg fram, så är det främmande molekyler jag kliver på, och jag är aldrig på exakt samma ställe. Mina sinnen är triggade, triggade på rörelsen i omgivningen, rörelsen som ger världen liv.