Trettio: trea, nolla

Första dagen på jobbet och jag är redan av med all min framtidsglädje. Dementa tanter som blir galna av huset de blivit inlagda i. De ber förvirrat och ledsamt om de får ringa hem till någon som kan hämta dem från detta helvete till vårdnad. Personalen himlar med ögonen varje gång de vilsna själarna frågar var de befinner sig, och inget hopp syns i deras nerdrogade ögon. Jag intalar mig att jag aldrig kommer hamna här själv en dag, samtidigt som jag kollar på klockan för tredje gången samma minut.


Kommentarer
Postat av: Lena

Fyfan alltså... hade inte pallat. Hur länge måste du jobba där?

2011-06-21 @ 22:20:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0