Slitande, skrikande, krävande människor

Jag slåss, kämpar, blöder, ger allt för att bli fri. Jag drömmer, gråter, tar det lugnt, men ändå är det ingen som ser. Låt mig springa åt motsatt håll, låt mig njuta av den omöjliga friheten jag vill åt. Det ska inte vara så här, det ska inte vara på grund av någon annan som jag lyder. Där jag är nu är så långt ifrån där jag vill vara. Jag vill andas in värmen i en tropisk skog, jag vill njuta av alla moln över mig, bygga ett hem från ingenting och känna att ingen sliter i mig. Sluta slit i mig. Låt mig vara, ni envisa monster.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0