Äntligen
Drömmarna börjar bli verklighet, jag kommer på mig själv att le trots låset som avskärmar mig från sommaren. De börjar prata om att hitta en praktikplats hos en tatuerare, och min minibuss jag drömt om finns nu inom räckhåll. Drömmar, drömmar, ni håller mig vid liv.
Jag ska försöka blogga mer. Var bara så less på att jag alltid skrev om hur jävlig min situation är. Jag kännde mig som en gnällspik. Men nu när jag accepterat att jag kommer vara här i minst ett år känns det lättare att skriva om andra saker.
Jag saknar er alla. Glöm mig aldrig.
Jag saknar er alla. Glöm mig aldrig.
Kommentarer
Postat av: Albin
Jag saknar dig Diza, hoppas vi ses i framtiden <3
Trackback
